Att du ser dig själv som en känslomänniska gör dig inte unik.
När du säger till mig att du är ”en sån som känner väldigt mycket” kan jag inte låta bli att le inombords. För grejen är ju, att vi ALLA är känslomänniskor. Det hör liksom till våran natur att känna. Vi är programmerade och konstruerade så.
Jag förstår var uttrycket kommer ifrån och vad du menar med det. Men är det inte ganska sorgligt att du som känner dina känslor ska uppleva att det gör dig annorlunda och ensam, när vi i själva verket alla sitter i samma båt?
För även om du kan uppleva att du är den enda i världen som sitter med avundsjukan, ilskan, tveksamheten eller självtvivlet så lovar jag att det är känslor som alla känner ibland.
Skillnaden på dig som titulerar dig som en känslomänniska och andra är att du har en bättre kontakt och kanske även förståelse för vad som händer i dig.
Det finns dom som möter sina känslor, sen finns det dom som blir skiträdda och försöker trycka undan allt som är skavigt och obehagligt.
Notera försöker trycka undan. För faktum är att om du vill ha en bra och sann relation till dig själv (och andra), måste du möta dina känslor. Om du alltid lägger locket på och aldrig släpper ut det som vill ut, kommer det påverka förhållandet både till dig själv och dom omkring dig…Och det är ett ganska högt pris att betala om du frågar mig.
Tänk om du skulle våga prata mer om det som händer i dig? Då menar jag inte bara med mig som livscoach, utan med dom du har omkring dig. Dina nära. För när du vågar öppna upp, skapar du ett utrymme för sårbarheten hos andra att komma fram. Och det i sin tur för oss närmare varandra och bygger djupare relationer.
Är det inte ganska ironiskt egentligen, att det vi är så rädda för att dela och det vi tror att vi är ensamma med – känslor – också är det som tar oss närmare varandra? Det som gör att vi kan relatera och förstå andra och oss själva på ett djupare plan.
