Efter att ha varit “bara” mamma i flera dagar utan att få så mycket som en minut ifred (nej inte ens när jag behövde gå på toa), så rann min bägare över. Dom senaste dagarna har varit intensiva och jag har inte haft någon möjlighet alls att ladda på mina egna batterier. Ofta behöver jag inte mycket tid, ge mig tio minuter och några djupa andetag. Men nu hade det gått alldeles för länge och mina reserver var förbrukade.
Min son har varit krasslig i några dagar och att ha ett sjukt barn hör absolut till dom större utmaningarna om du frågar mig. Igår längtade jag efter hans första vila, jag räknade ner till att få en stund för mig. Till att hämta energi för att orka. Vi kan säga att han och jag inte hade samma plan. Han skulle inte sova och efter att ha vaggat honom i en halvtimme utan resultat bröt jag ihop. Min efterlängtade stund kändes plötsligt väldigt avlägsen. Där stod jag med det finaste jag har i famnen. Men istället för att sova tittade han piggt på mig, redo att fortsätta leka med bilar och klättra på möbler.
Så jag gick ner, satte mig på badrumsgolvet, hulkgrät och bankade ut min frustration på väggen samtidigt som jag kände hur jag för första gången i mitt föräldraskap var helt jävla dränerad på all ork.
…Och sen viskade det dåliga samvetet till mig hur jag borde vara starkare, orka mer och att en mamma minsann inte bryter ihop. Du kan bättre.
Känslor. Låt oss prata om dom.
Jag delade en story på instagram där jag berättade om mitt sammanbrott och där jag pratade om hur viktigt det är att vi tillåter oss att tappa det ibland. Att det är okej och att vi inte kan förvänta av oss själva att vi ska kunna leverera, trots att vi inte har någon som helst energi kvar. Att det är helt orimliga krav att ställa på sig själv. Och det var så många som skrev till mig efter det. Som kunde relatera.
Samtidigt som jag förstår att dom här livsglimtarna inte är något alla är bekväma med att dela i ett filtrerat flöde, önskar jag att fler skulle våga vara mer transparenta med sina känslor.
Det är oftast när du känner dig som ensammast med en känsla som flest kan relatera.
Tänk om vi kunde prata om ilska, frustration, sorg, avundsjuka eller hat precis som vi pratar om glädje, lättsamhet, lycka och harmoni? Om känslor inte definierades som bra eller dåliga. Och framförallt om vi slutade identifiera oss med det vi känner. DET vore en game changer.
Att jag kände frustration igår var en konsekvens av att jag inte kunde tillgodose mina egna behov. Det var en känsla som bubblade upp, som jag mötte och som avtog igen.
DEN KÄNSLAN DEFINIERAR INTE MIG. JAG ÄR INTE FRUSTRATIONEN.
Och det tror jag är viktigt att förstå. VI ÄR INTE VÅRA KÄNSLOR. För när vi kan separera oss från det som känns, kanske det också blir lite lättare att prata om det. Då kanske det inte känns lika personligt och då kanske vi kan mötas i det som är så lätt att känna sig ensam med.
Är det nånting jag vill att du tar med dig härifrån så är det just det. Att du inte är dina känslor.
