Innan jag gick in i väggen för snart sex år sen var det så jäkla viktigt för mig att (över)prestera och visa mig duktig, framförallt på jobbet.
Kan du känna igen det?
Jag var alltid tillgänglig, även på min lediga tid. Jag var först med att tacka ja till extra pass och la ner hela min själ i dom jobben jag hade. Mina anställningar var aldrig bara inkomstkällor, utan dom har varit en del av min identitet och något som jag alltid blivit alldeles för personligt engagerad i.
För vem är jag utan mitt jobb?
Sen hände nånting. Jag började få minnesluckor, svårt att sova, fick panikattacker och kom inte upp ur sängen på morgonen. Skit jobbiga symtom som visade tydligt på min svaghet, tyckte jag då. Hur kunde jag inte orka göra det jag alltid hade klarat av? Det tog ett tag innan jag gick till en läkare och blev sjukskriven för utmattning.
När jag hade kört slut på mig själv och insåg att ingen tackade mig för min insats. Att ingen backade mig då och att jag stod kvar själv med konsekvenserna av min iver att alltid vara tillgänglig. Då insåg jag hur utbytbar jag var och att min instats uppskattades så länge jag kunde leverera. När orken inte längre fanns, fick jag inte heller någon uppskattning.
Jag var inget annat än en anställd som kunde ersättas.
Det här blev en dyr men så sjukt viktig livsläxa som hade kunnat gå mycket längre och jag hade kunnat må mycket sämre. Men en “liten” krasch räckte för att jag skulle ändra mitt synsätt på vad att göra sitt bästa innebär. Faktum är att det här inte bara blev en livsläxa på bekostnad av min hälsa, det blev också början på min väg som egenföretagare, min personliga och själsliga resa.
Det här var en vändpunkt i mitt liv och sen dess finns det ett före och ett efter väggen.
Idag kan jag se tillbaka och vara tacksam för det som hände, insikterna jag har fått med mig har förändrat den jag är och det jag värderar.
Att göra sitt bästa.
Innan väggen handlade det om att alltid vara tillgänglig för alla, att leverera mer än vad som förväntades, att aldrig säga nej och att prioritera allt före mig själv. Jag var inte den viktigaste personen i mitt liv. Jag pushade mig själv och ignorerade min inre röst. hon som sa åt mig att vila. Att varva ner. Att ta det lugnt. Att göra sitt bästa handlade om att ge 110% i alla lägen.
Nu. Efter väggen har jag ett helt annat perspektiv. Ett som är hälsosammare och sätter mig i första rummet. Jag är inte längre en statist i mitt egna liv, nu spelar jag huvudrollen. Att göra sitt bästa handlar om att göra det jag kan utifrån dom förutsättningarna jag har i stunden. Att ibland ge 20% och ibland 100%. Att alltid checka in med mig själv först och känna efter vad jag orkar med och kan ge.
