Kan du känna igen dig i att du letar efter svar, lycka och bekräftelse i saker och hos andra istället för hos dig själv?
Att du vänder dig utåt för att fylla det som saknas inuti? Jag fattar grejen, det är helt rimligt att du gör så eftersom vi lever i en värld som ständigt talar om för oss att vi behöver mer för att räcka till. För att duga. Bruset överröstar dig med osanningar som blir en verklighet du inte mår bra av att leva i. Du behöver inte mer för att känna mer. Oftast är det tvärtom, att du behöver skala av och bort för att komma i kontakt med dig själv.
Jag har kommit till insikt med att allt som jag förut letade efter utanför mig själv och hos andra, hela tiden fanns inom mig.
Kärleken som jag trodde att jag behövde från en partner, kunde jag också ge mig själv. Lugnet och harmonin som jag längtade efter, kunde jag skapa genom att praktisera närvaro. Det krävdes inte att jag förändrade hela mitt liv för att känna sinnesro. Nog för att det blir lättare när tillvaron jobbar med istället för mot en, men det jag vill säga är att du kan hitta allt det du tror är kopplat till en plats, ett mål eller yttre omständigheter, inom dig själv.
Kärleken finns i stunderna där du möter dig själv och dina behov. Harmonin känner du när du stannar upp och landar i närvaron. Lugnet är i andetagen du alltför ofta glömmer bort.
