Dömer du dina känslor som bra och dåliga?
Du är inte ensam. För såklart är det lättare att stanna i känslan av glädje och i ögonblicket av lycka, än i känslan av sorg och stunden av oro. Men vad skulle hända om du lärde dig att stanna kvar i alla känslor? Om du embraceade det obekväma istället för att fly det? Jag ska berätta för dig vad konsekvensen av att du slutar kategorisera känslor som bra och dåliga är. När du tillåter alla känslor att flöda genom kroppen. Låter det som skaver få höras utan att du dömer det som något dåligt eller avfärdar det som en ovälkommen gäst.
När du ser känslor för vad dom är, bara känslor, utan att känna behovet av att placera dom i ett fack blir det lättare för dig att möta dom.
Föreställ dig ett ögonblick där du kände genuin lycka, en stund där livet var alldeles pirrigt och du inte kunde låta bli att le för att du mådde så jävla bra. Ett sådant ögonblick är ju ganska enkelt att stanna kvar i och möta eller hur? Du vill förmodligen att den här stunden ska vara för evigt, att den aldrig tar slut. Föreställ dig nu ett ögonblick där du kände tyngden över bröstet och oron växa som en klump i magen. Något skaver i dig, det känns obekvämt och diffust. Du vill bara bort. Det här är är inget du längtar efter att få stanna kvar i eller möta, så du gör vad som krävs för att distrahera dig själv. Du flyr.
Anledningen till att det ena känns lättsamt och det andra väcker ett motstånd i dig är för att det ena är välbekant och det andra okänd mark.
När oron och skavet aldrig får den uppmärksamhet som det ropar efter, utan bara har blir ignorerat och undanskjutet. Då blir det läskigt att möta det av den enkla anledningen att du inte vet vad som finns bakom. Du vet inte vad det är som vill komma fram. Och det okända skrämmer dig.
Men tänk om du kunde sitta med det obekväma och vara lika närvarande som du är med lyckan och pirret?
Grejen är att det kan du. Men just nu är du otränad och du behöver öva för att det ska kännas lika självklart och enkelt som jag kanske får det att låta (och som det faktiskt är när du väl har lärt dig hur du ska göra). Så nästa gång du känner hur obehaget smyger sig på, hur tyngden över bröstet och klumpen i magen växer. Fly inte utan sätt dig ner och möt det. Träna på att vara lika närvarande i obehaget som du är i glädjen. Döm inte känslorna som kommer ur dig som bra eller dåliga utan se dom för vad dom är, bara känslor. Temporära tillstånd som kommer och går. Ju bättre du blir på att följa med i det som vill höras, desto lättare blir det för dig att styra skutan istället för att dras med i känslostormar som du tappar kontrollen helt i.
Du vill inte ha känslostorm, du vill ha känsloflow. Det är vad du ska sträva efter.
